--------

"Han levde glad så länge han levde" skriv detta som gravskrift, svarade Georg Stjernhjelm, då han tillfrågades om vad han ansåg som lämpligt. Detta kan med skäl sättas även över Aug. Nilssons grav liksom över hela hans liv. Då han kom till Stavnäs 1875, var han endast 29 år. Hans verksamhetsfält var både Sölje och Stömne. Bostaden var på Sölje och utgjordes av rum och kök. Sedermera fick han även ett gavelrum, men detta innehades i flera år av en av patron Nordströms arbetare. Det var nämligen patronerna på såväl Sölje som Stömne, som arrangerade skolorna och även bostäderna. Men när Nilsson sedermera erhöll rätt till gavelrummet, uthyrde han gavelrummet för att få en ringa ökning till den magra lönen. Så hade han den långa vägen till Stömne, nära nog en mil. Men då han kom dit, fanns där intet rum där han kunde vila innan skolan började, emedan de små rummen (1 rum o. kök) innehades av patronens stalldräng. Skolsalen på Sölje var och måste vara tämligen stor för barnantalet var mycket stort och där hölls 2 terminer på 3 mån. vardera. Att skolan på detta sätt var delad berodde till största delen på att patronen behövde småpojkarna i hyttan att bära buteljer. Varje lördag måste han hålla läxförhör, den ena på Sölje med den avdelning som inte gick i den dagliga skolan och den andra på Stömne. På Stömne var även barnantalet stort. Det var i folkskolan nära 100 barn, men där hade skolsalen blivit tillbyggd något år före N:s ditkomst, så att där var plats för 9 bänkar på ömse sidor om en mittgång, varje bänk gav plats för 5 barn. Alltså var det plats för 90 barn, men det gavs tillfällen då sidobänkar måste anskaffas, då barmantalet gav överskott. De första skolorna i Stavnäs tillkommo på 1850-talet, men vid brukssamhällena på Stömne och Sölje befunnos de snart för små och som sagt tillbyggdes omkring 1870 Stömne skolsal och försågs med en präktig kateder och nya bänkar, ja till och med en piporgel. Även för ventilationen var sörjt genom en lucka i taket. För uppvärmningen var en stor trinnspis i bakre ändan samt en kamin i den främre, men ledsamt nog ville röken i kaminen gå genom trinnspisen till förfång för lärare och lärjungar.

År 1878 blev skolan ändrad, så att Nilsson fick endast Sölje, och Stömne blev under några år förenat med Göksbol på östra sidan av Glafsfjorden. Detta pågick endast några få år, varefter även Stömne fick fast skola. Barnantalet var sålunda stort och lästiden kort, så att i fall barnen besökte skolan flitigt, 3 månader kunde åtnjutas av varje lärjunge. Att såväl lärare som lärjungar fingo ägna sig åt arbetet med flit torde en var förstå, i fall man skulle hinna någon vart. Arbetstiden för dagen var icke begränsad till 4, 5 eller 6 timmar, utan början togs kl. halv 9 f. m. och slutade kl. 6 under den ljusare tiden, eljest då det skymde. De barn, som bodde avlägset, fingo lov sista timmen för att inte komma hem alltför sent.

Då det gäller först och främst Nilsson så hur pågick en lektion? Jo, med en ingalunda vanlig livlighet. Frågorna kommo med fart och kläm och svaren i lika tempo och med korrekthet. Den största möjliga uppmärksamhet från elevernas sida. Inga ledsamheter, ofta lustigheter, ty Nilsson kunde vara lustig. Dock inte så att disciplinen slappades. Inga svårigheter hade han att upprätthålla disciplinen, ty hans barn älskade honom, och de kände, att han även älskade dem.

Detta arbete i skolan kunde man tycka skulle vore nog för en man, men N. hann med mera: han förfärdigade fiskredskap, han fångade rätt mycken fisk, inte blott för familjens behov utan sålde till både herrgården och andra, han hade ett litet jordbruk, som födde 2 à 3 feta kor, vilka han ofta själv körde vall och sjöng och trallade, ja, t. o. m. dansade framför dem. Sista tiden var han även föreståndare för Sölje poststation. Att han detta oaktat kunde bringa en hel del lärjungar goda kunskaper och färdigheter, trots den korta lästiden, kan av många intygas. Nog vore mycket mera att skriva om vännen Nilsson på Sölje, man jag vill endast tillägga, att han tog avsked från Sölje och Stavnäs 1906 och flyttade till Arvika. Således 60-årig men inte för att vara overksam utan vikarierade, såsom förut varit sagt, ända till 75-årig och på lediga stunder förfärdigade han fiskredskap och korgar m. m. Förliden söndag följde vi honom till hans sista vilorum och hans grav smyckades med en mängd blommor och många erkännsamma ord talades av gamla lärjungar och kamrater. Att han varit värd mera är otvivelaktigt. Efter förtjänst och värdighet har han ej varit behandlad av sin samtid, men han var anspråkslös och därför som gamla Britta "lika glad ändå". Han som rätt dömer skall giva honom den trogne tjänarens lön. "Vad rätt du tänkt, vad skönt du drömt, vad du i kärlek vill, det är en skörd, som ej av tiden bärgas, ty den hör evighetens rike till".

En gammal lärjunge o. vän.

Nya Wermlands-tidningen, lördagen den 28 Febr. 1931